Konst, krig och en kvinna, eller två.

Krig och terpentin

Stefan Hertman

Översättning: Ingrid Wikén Bonde

Norstedts

När Stefan Hertmans roman Krig och terpentin kom ut i Norge hyllades den som höstens bästa. I Danmark jämfördes den med ”På västfronten intet nytt”. I Sverige kom den i oktober och har såvitt jag sett förbigåtts med tystnad. Beror det på att romanen handlar om världskriget, och inte ens det andra, utan det första? Det är en öppen fråga, jag har inget svar, men det är hur som helst synd att romanen inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Krig och terpentin är ett litet mästerverk.

Stefan Hertman, som är född 1953 i Gent, berättar om sin morfar, Urbain Joseph Emilie Martien. På hösten 1914 blev han inkallad till krigstjänstgöring och återvände, naturligtvis, som en förändrad man. Han berättade ständigt om kriget och livet vid fronten, och till slut hade familjen hört dessa krigsanekdoter så ofta att de slutade lyssna. ”Kan du inte berätta något annat. Det där har vi redan hört. Jag måste gå nu!”

Strax  innan morfadern dog 1981, gav han sina dagböcker till sin dotterson som lovade att läsa, men han hade så mycket att göra och det var livet och romaner och det ena och det andra. Han gav sig själv ett nytt löfte. Innan 2014, hundra år efter krigsutbrottet, skulle han ha läst vartenda ord.

Nervös och otålig – han är övertygad om att redan hört alla historier – öppnar han anteckningsböckerna. Den prydliga handstilen vittnar om ett tålamod som tillhör en annan värld, en tid med större utrymmen för tystnad och väntan, han hinner tänka att han förvarat dagböckerna som i ett relikskrin, innan historien väller fram. I en intervju i norsk radio kallar han den första läsningen för en känslomässig bomb som exploderade.

Ingenting av det Urbain Martien skrivit ner har Stefan Hertman hört talas om. Ingen har det; detta är morfaderns egenterapi för att slippa fler elchocker (han grät i en vecka när han kom hem från mentalsjukhuset) och en stark önskan om att bära vittnesbörd. Visst berättar han om kriget, men inte alls på det sätt som Hertman vant sig vid och som mest handlat om hjältedåd, kanoner och vinande kulor. Inte om smutsen och sjukdomarna, den konstanta skräcken, inte om den moraliska vändpunkt som inträffar när morfaderns bästa vän ligger ute på slagfältet och ropar på sin mamma medan han dör.

Det som slutligen blir en roman bygger på talet 3. En triptyk om konst, krig och kärlek, som utspelar sig innan, under och efter kriget. Den blandar Hertmans egna minnen med Urbain Martiens anteckningar, och att mixa fakta och fiktion är inget nytt, men blir inte alltid bra berättelser. De haltar ofta på det ena eller andra benet. Krig och terpentin är ett lysande exempel på vad som händer när man tillsätter reflektion. En legering uppstår och det är egentligen först då blandningen kan kallas roman.

Morfaderns anteckningar börjar med en redogörelse för livet i Flandern vid förra sekelskiftet. Osentimentalt som ett sociologiskt dokument skildras ett armod så stort att det är svårt att förstå att människor överlevde. Lika obegripligt att morfadern trots alla materiella brister, finner råd att gå i konstskola, men utan konst, skriver han, går det inte att leva. Den skänker honom skönhet, en känsla av mening och räddar honom undan galenskap.

Också kärleken är delad i tre. Först och främst kärleken till din nästa, ett påbud som sätts på extrema prov under kriget. Därefter Urbain Martiens kärlek till sin mor, som ibland liknar tillbedjan, och sedan passion. Den kommer till honom 1919 i form av Maria Emilia, en nästan exakt kopia av hans mamma. Kriget är över och det står ett vidunderligt ljus kring deras möte. Allt är möjligt, ett normalt och vänligt liv ligger inom räckhåll, men hon dör i spanska sjukan och ända fram till sin död vid 90 års ålder, sörjer han sin första kärlek. Vad som gör det ännu mer tragiskt är att han under hela denna tid är gift med Maria Emilias syster.

Livet igenom pendlade han mellan den soldat som omständigheterna tvingat honom att bli och den konstnär han gärna hade velat vara. Han blev aldrig en betydande sådan och ägnade sig mest åt att kopiera kända verk med stor noggrannhet. Medan Stefan Hertman skrev romanen hittade han av en slump en kopia av Velazquez Venus med spegeln. Vid första anblicken såg den ut att vara ytterligare en omsorgsfull och trogen kopia, tills han upptäckte att Venus spegelbild ersatts av Maria Emilias ansikte. På så sätt hölls minnet av den första kärleken levande – också för hustrun måste tilläggas. Hon är ett av de märkligaste kvinnoporträtt jag läst; lojal, kysk intill avhållsamhetens gräns, beskt tillgiven. Tillsammans med henne fick han ett slags lugn och ro och kunde på sin sista levnadsdag gå till sängs med orden: idag har jag varit lycklig. Om man tänker på vad hans livsbana beskriver, vad han sett och varit med om, utstått och uthärdat, är en sådan slutpunkt ett litet mirakel. De brukar beskrivas som häftigt glittrande, men ibland är de inget annat än en människa, till exempel en som hette Urbain Joseph Emelie Martien.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Gränsöverskridningar

The Argonauts (m.fl.)

Maggie Nelson

Graywolf Press

Jag kommer inte bärande tröst, men efter absolut deprimerande statistik om kvinnor i nyhetsskugga och skymundan, som om de ständigt hamnar i en död vinkel, behövs ett motdrag. Därför vill jag fästa uppmärksamheten på Maggie Nelson. Hon syns och hörs och märks, är poet, kritiker och essäförfattare. Med mera; Maggie Nelsons böcker flyter mellan och svävar över genregränserna. Det roar mig att det inte går att facka henne och hon borde ha en egen hylla, eller motsvarande nätförvaring, tillsammans med Joan Accocella, Anne Carson, Joan Didion och Anne Dillard.

Hittils har hon skrivit om brott(slighet) och våld. Efter en hjärtesorg gjorde hon en filosofisk undersökning av färgen blå.

2007 skrev hon om, eller omstruktuerade, The New York School. Traditionellt brukar den beskrivas som en riktning inom den amerikanska konsten och poesin med början på 1960-talet, följt av en uppräkning: en man och en man, fler män och en kvinna, och efter denna långa rad män som gärna såg sig som avant gardet, kom en ny våg på 1980-talet med en man, många flera män, en man, en man och en kvinna. Maggie Nelson vände på riktningen och plockade fram kvinnorna. Det fanns mängder, förstås, många lysande, så klart, som trotsat och stridit mot genusbundna konventioner om hur ett avant garde bör låta. Vad det är. Vem det tillhör.

Det är krävande och provocerande att läsa Maggie Nelson, och samtidigt tryggt. Hennes säkerhet känns garanterad eftersom den inte är demonstrativ – titta! jag kan göra piruetter på ett ben! – den är en följd av självkritik, men utan piskor, inte ens en liten kokett. Hon använder sig av den, sätter självtvivlet i tjänst och nagelfar sina argument, ifrågasätter sina ståndpunkter. När det är klart finns inte en vibration kvar i stämman. Hon ser ut på världen och talar om vad hon har upptäckt.

De flesta författare, skriver hon, ”hyser envisa fantasier om det förfärliga som kommer att ske om de skulle uttrycka sig som de helst vill” och särskilt om de skriver självbiografiskt. ”De verkar hungra efter tillåtelse och garantier mot obehagliga konsekvenser.”

Maggie Nelson använder i stort sett alltid sina egna livserfarenheter som en del av det pussel hennes böcker liknar. Hon ber inte om ursäkt för det, men stoltserar heller inte. Jane: a Murder och Red parts handlar om mordet på hennes moster Jane 1969, då en ung juridikstudent som på väg hem i en paus mellan terminerna försvinner. När hon hittas är hon skjuten i huvudet och har ett par strumpbyxor så hårt lindade kring halsen att huvudet nästan är avskilt från kroppen. Det är brutalt och metodiskt utfört våld, tillräckligt för att kasta en lång skugga över dem som är kvar med chocken och frågorna, men i det här fallet blir en hel släkt lamslagen och förstörd. Maggie Nelsons morfar förväxlar under många år namnen och kallar henne Jane. Hon badar med lamporna släckta och mynt på ögonlocken, letar rimord på ”skull” och ”bullet”.

Maggie Nelsons använder sig av en speciell berättarteknik som blivit hennes kännemärke, en collagemetod som här blandar prosa med poesi, dokumentärt material med utdrag ur Janes dagböcker. Varje del av collaget har fått sin egen form och den bladvändarhets som brukar infinna sig när man läser om våld, saktar ner, får läsaren att dröja kvar vid andra frågor och detaljer. Boken om den mördade blir till slut ett samtal mellan levande och döda om identitet och medkänsla.

Trettiofem år senare får familjen veta att det tack vare ny dna-teknik faktiskt kommer att bli en rättegång. Förstummad först ger tystnaden vika för ett nytt tonfall med rakbladsvassa kommentarer från rättegångssalen som är packad med gamla mordutredare och nyfikna. Mord, och särskilt sinnessjukt sådant, är ett ämne som ligger djupt inbäddat i ett kollektivt amerikanskt medvetande. TV-kanaler streamar obduktionsbilder live och jurymedlemmarna får förutom att svära på att de ska göra sitt jobb, lova att de känner till skillnaden mellan en verklig rättegång och Law&Order.

Det blir en fällande dom och Maggie Nelson konstaterar lakoniskt att ”där jag inbillade mig att slutligen få se ondskan i ögonen, fann jag mig stirra på ett ansikte som tillhörde Elmer Fudd.” *

***

Argonauterna var de hjältar som i myten seglade med Jason på skeppet Argo. Det var stort och lysande vitt och under färdens gång byttes samtliga delar av skeppet ut och ersattes av identiska. Vid återkomsten fanns ingenting utom namnet kvar av det ursprungliga skeppet. Det var helt nytt och samtidigt exakt likadant. The Argonauts är Maggie Nelsons senaste verk och här är Argo inte en båt utan en familj. Känslan av att höra ihop. Utan någon särskild turordning berättar hon en kärlekshistoria: hur hon träffar Harry Dodge och blir kär, gifter sig, blir gravid och bildar familj. Precis som ”fostret skapar sig ett rum som ursprungligen inte fanns”, lämnar historien plats för korta passager om nutida konst och kritik, teoretiker som Judith Butler och Gilles Deleuze och polemik av ett nästan ömsint slag. In emellan löper en undersökning av förhärskande idéer om hur ett äktenskap och en familj ska se ut. Det handlar om nya former för sammanlevnad. När och hur försöker de efterlikna kärnfamijen? Behövs det inte i stället en kontextualisering så radikal att vi måste tänka på och resonera om ”kinship” i helt nya termer? Ja, säger hon lågmält, ”vad innebär det att närma sig institutioner kring sexualitet och reproduktion ur en helt annan vinkel?”

Jag vill göra ett tillägg: vad skulle det innebära att frångå ömsesidigt exkluderande kategorier? Att helt enkelt underkänna uppdelningar i antingen/eller, det här eller det där, motsatser som tycks föda ett bevakningsbegär för att hålla de olika delarna hålls separata och skyddade från föroreningar.

Hon kallar det ”boundary policing” men så är hon också formad av en helt annan sorts tänkande. Ett som tillåter tve- och mångtydighet och som inte låser sig i statiska positioner av skräck för gränsöverskridningar. Vad vore livet utan dem? Utan utvidgningar? Vi börjar alla med en avgörande gränspassage när vi föds, från in till ex uterus.

Harry, som vid sökningar fortfarande står att finna under Dodge, Harriet, är konstnär, filmare, en ”queer pioneer” som hävdar rätten att existera, biologiskt och socialt, mellan könen. För tillfället tycks det mest luta åt det manliga hållet, och jag tror att ”lutar” är nyckelordet. Efter att ha lindat brösten i många år opererade han bort dem. En bekant frågade Harry om han (äntligen) var på väg att bli man och han svarade att han inte var på väg någonstans.

The Argonauts är en liten volym, 143 sidor, som rymmer obegripligt mycket. Maggie Nelson skriver med fantastisk precision, men någon tröst utdelas inte. Läsaren får något mycket bättre. Hopp, omgivet av starkt ljus.

Jag känner mig inte förstående, men jag fattar varför hon inte finns översatt till svenska. Så vänta inte på det. Hennes verklista finns här nedanför och skaffa för guds skull ett riktigt lexikon. Googles algoritmbaserade översättningar duger inte på långa vägar och kan liknas vid att läsa hennes utsökta bok med grillvantar.

* Elmer Fudd är en amerikansk seriefigur som, ärligt sagt, ser ut som en liten nisse på speed.

  • Shiner (Hanging Loose Press, 2001).

• The Latest Winter (Hanging Loose Press, 2003).

• Jane: A Murder (Soft Skull, 2005).

• The Red Parts: A Memoir (Free Press, 2007).

• Something Bright, Then Holes (Soft Skull, 2007).

• Women, the New York School, and Other True Abstractions (University of Iowa Press, 2007).

• Bluets (Wave Books, 2009).

• The Art of Cruelty: A Reckoning (W. W. Norton & Company, 2011).

• The Argonauts (Graywolf Press 2015).

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Anti-gullmys

Den svarta sjön

David Polfeldt

Kabusa

Längst ut på en udde står en fyr, skarpt belyst på ena sidan. Upp till fyren leder en gul zickzack-linje. Skuggan från fyrtornet faller över vatten, eller markerar ett tvärsnitt, så att blicken i stället letar sig ner till havsbottnen. Där ligger i så fall ett mystiskt föremål, som en kantrad kista.

Trött på text har jag fördjupat mig i en bok för små barn, och den börjar så, med fyren under en kantklippt blå himmel, och två meningar. ”Vid havet ligger en fyr. Där bor en flicka som heter Tiger tillsammans med en björn som heter Lille Brun.”

Den svarta sjön av David Polfeldt är inte ny, jag snubblade över den av en slump och fattar inte att den inte fått mer uppmärksamhet. Det är en ovanlig bok som bygger på förtroende för barns förmåga att se, fatta och palla med. Det är en allvarlig bok utan inställsamma eller söta tonfall. De korta textraderna kommunicerar sitt och är inte bruksanvsiningar för hur bilderna ska förstås. Text och bild samarbetar, vilket är aktivare än komplettering, och det är stora, originella bilder med klara färger och tydliga former. Flickan är lysande vit mot björnens svarta päls. En liten hund är redan på väg ut över bildens kant.

Björnens mörka päls är följden av sorg. En bror har försvunnit och kommer aldrig att återvända. Lille Brun känner sig, som han säger, lite hängig. Han minns lekarna, och runda former rullar in i bilden; cirklar, droppar, en röd katt. Sorgen är svår att bli av med och flickan föreslår att hon ska tvätta bort den, men i samma takt som björnen skrubbas vit, blir vattnet svart och fiskarna sjuka. Bilden av den nytvättade björnkroppen är smärtsamt vacker; flickan svävande strax över vattenytan och Lille Bruns huvud vänt upp mot himlen. Det är konstigt att man inte hör honom yla.

En enkel historia, men med tyngd, i korta meningar om existentiella frågor, och därunder ett lod mot erfarenheter som barnet kommer att få, och som den vuxna redan har. Det ger en fin resonansbotten för ett stilla samtal om vänskap, gränssättning och integritet. När allt kommer omkring trivs Lille Brun så som han är och betyder det att han måste vara svart av sorg ett tag till, får det bli så. Och eftersom Tiger är hans vän, låter hon det vara så.

Det kan bero på att jag är lästrött, men jag tror snarare att det är bilderna, jag blir medveten om hur och vad jag gör. Böjer mig tätt över sidorna, återgår till en annan blick som inte innehåller analys och tolkning. Jag studerar bilderna, så skenbart okomplicerade men egentligen raffinerat innehållsrika. Jag blir glad över att hitta detaljer. Fjärilar och fåglar, ett rött hjärta i Tigers kropp varifrån det strömmar buktande linjer och slingor. Kärlek, tänker jag, och så har jag börjat tolka igen. Men innan dess: det fungerar som meditation.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En sällsynt händelse

På Moderna Museet i Stockholm kan man just nu se en utställning av Olafur Eliasson. I en av de första salarna hänger en fläkt i en lång lina från taket. Det är en sån man brukar ställa på bordet en het dag, och den är svartmålad. Ett svagt surrande hörs från de roterande fläktbladen och det ser ut som om luften sätts i rörelse, och därmed fläkten. Ingenting annat händer men jag står länge kvar och tittar. Jag har aldrig sett nåt liknande, det är högst oväntat, men den svarar mot ett behov.

Jag visste inte om det, men jag önskade att se en svart fläkt hänga fritt och svänga fram och tillbaka.

Konst kan ha den effekten där tidens uppdelning i dåtid, nu och framtid spräcks. Något jag omedvetet burit inom mig har genom en konstnärlig vision hos någon annan hämtats från framtiden och realiserats. Betraktat som en händelse är detta sällsynt och det går ungefär lika långt mellan varven inom litteraturen, men när jag läser Stina Stoors noveller tänker jag, just det. Så. Precis så.

Det är konstigt för jag delar inte hennes erfarenheter. Jag har aldrig varit i hennes trakter, kan ingenting om miljön eller levnadsvillkoren. Jag känner i alla fall igen mig, i det instabila läge som novellerna befinner sig i. Jag kan inte beskriva hur många andra stycken kortprosa jag läst där saker och ting ligger och väger. Något gåtfullt kan smyga sig in, men alltför ofta också en pedagogisk ambition. Obalansen visade sig ha ett syfte. Hos Stoor sker inga sådana korrigeringar och läsaren lämnas kvar i detta opålitliga. Det väcker både ett starkt obehag eller något som faktiskt liknar lycka.

Jag har aldrig fattat varför vardagen, skildrad i realistiska termer, är en dominerande tradition inom den svenska novellgenren. Det svävande och bräckliga, det osäkra, blir i värsta fall en dekoration. Tillåts sällan att färga igenom historien, eller bli riktigt jobbigt.

Novellen som platsen för experiment är sällsynt i Sverige. Jag tänker inte bagatellisera kraven på form och koncentration som novellen ställer, men det är ändå en rimlig tanke att kortare stycken prosa skulle lämpa sig väldigt bra för att pröva – något annorlunda. Något nytt med större risker, mer humör och bett och temperament.

I Stina Stoors historier är det också vardag, men inte en som jag känner till, och bara det räcker för att jag ska bli upprymd. Figurerna rör sig i en för mig främmande natur, men det är författarens egen, det är självklart att hon kan sina marker, och jag fäster mig vid alla observationer som gäller snö. Hur den klumpar sig på lovikavantarna, luktar på olika sätt, lämnas i räfflade kakor när en stövel lyfts för att ta nästa steg. Det är ändå inte det, och inte den norrländska dialekten med sin språkliga ekonomi och hårt klippta meningar. Inte heller några händelser som inte balanserar alls, utan är tveklöst oförklarliga och övernaturliga. Så småningom går det upp för mig att Stoor verkligen har låtit det osäkra färga igenom allt som händer och sägs, hela prosan, alltihop. Nej inte som minerad mark, hon skriver inte den sortens dramatik, men det finns annat oväntat som kan hända. Det viktiga är att man inte alls vet, att man både lämnas med frågetecken och fredas från förklaringar.

”De runda ruinerna” berättas av en av samlingens många flickor. En biltur i sena vinterkvällen med kompisen Johanna som har klänning i krossad sammet och en plastrock som påminner om en liksäck. Berättaren har något som först liknar ett praktiskt ärende, men som ter sig alltmer besatt. Hon ska lyfta av ett brunnslock som frusit fast. Brunnen ligger precis utanför en avspärrning, polisens plastband runt en tomt och ett hus. Hon kämpar med spett, försöker dra loss locket med hjälp av bilen och kan till slut krångla ner en lång stege. Hon tar sig ända ner till bottnen, letar efter något som borde ligga kvar. För länge sedan träffade novellens jag en flicka som hette Juvliga, och mötet satte så djupa spår att huset sedan dess kallas Ödet. Det var Juvliga och hennes mamma som dök upp helt plötsligt och sedan försvann, men under en tid härskade Juvliga i kraft av sin gula klänning med ”små korta ärmar och vitt skärp. Och ljuse! Helt in i. Jäntkroppen som en skugga inne i det gulljusa klänningstyget bara. Som gullviva, mandelblom, kattfot! Så. Som en särskild sort, ändå. Trots vanlighåret hennes.” Det är Juvliga som visar att brunnen finns. Sen ska det plötsligt åkas till Konsum, mamma och Juvliga försvinner, kvar är berättaren som arg och övergiven går fram till trädgårdsbordet och stjäl tre förgyllda tyngder som håller vaxduken på plats. En banan, en ananas och en druvklase. Hon hittar frukterna i brunnens dy och äter upp dem. Hon biter av en tand. Det smakar gyttja och är svårt att svälja.

Stina Stoors samling, som är hennes debut, heter bli som folk. Uppmaningen i titeln låter sträng, men jag hör något annat. Det läsaren får veta om novellfigurerna är säreget, poetiskt, äckligt och vackert. Ingen av dem går att ringa in och helt förstå sig på, och de får vara ifred med sina gåtor. Människor, eller kanske människan, är större än alla förklarings- och tolkningsmodeller, ryms aldrig i en proklamation följt av säkert utropstecken. Att bli som folk betyder i den här samlingen att bli sin egen. Den man är ämnad att vara, hur den än ter sig.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Frysfack och kyrkogårdar

Vårt värde

Katarina Kieri

Norstedts

Katarina Kieri har visat tänderna förr, men jag har aldrig hört henne så förbannad som nu. Vårt värde bärs av vrede över rangordningar, visar med all önskvärd tydlighet hur nyckfullt lite det behövs för att hamna på andra sidan en skiljelinje och bli utestängd. Romanen får just nu en extra ekokammare när gränser befästs med taggtråd och vaktas med vapen.

Hon berättar om en gränsbygd som inte är svensk, inte finsk och inte samisk, men som rymmer alltihop. Identiteter dubbleras, växlar, passar aldrig riktigt.

Det här är Tornedalen på 1960 och 70-talet och vi följer en huvudperson från liten till stor under banderoller och fanor som, när det inte är gruvstrejk, handlar om framtiden. Som är ljus! För alla! Tron på samhällsbygget och ingenjörskonsten är absolut, som tron på trafiken och folktandvården, ingenting är farligt och att allt går att reparera. Föräldrarna har redan gjort en klassresa, varsågoda, här är ett bättre liv, men tillvaron liknar i alla fall en transithall – fast bilden rimmar illa med islossningar och hjortronmyrar – eller en busshållplats då, i väntan på att äntligen få komma hem. Var nu det är.

I bakgrunden finns en bror som dött av dunkla orsaker. ”Det hände att ett vatten var för djupt eller att ett fönster stod öppet eller att en låga inte gick att släcka. Det hände ju så lätt att små bröder tog fel på sin egen förmåga.”

Medan det väntas ska livet, sådant det är, ändå levas och familjen åker till hamnen för att titta på isbrytarna, till kusinerna som kan finska och som föräldrarna önskar att deras egna barn ska likna, med pokaler ”från skidtävlingar på stringhyllor under snedtak. Och vi höll med, men vad kunde vi göra, det var ju inte vi som hade hittat på att landsbygden skulle avfolkas och att vi skulle bosätta oss i staden, det var ju inte vi som sett till att vi inte kunde finska.”

Det är ett bra tag sedan jag läste en roman som kändes så självständig. Kieris ton är sakligt konstaterande, lite torr, och därför så lämplig när man är arg. Den tar lätt fyr. Oväntade ordkombinationer påminner om att hon också är poet; de ger skildringen ett lätt surrealistiskt drag och sammanfattar en hel tid, om än i brant förkortning: ”Vi sprang ju omkring där glada i hågen med våra svensktoppslistor och amalgamfyllningar”.

Hon har ett bestämt grepp kring ”det hela”: det viktiga, det övergripande temat.  Gränsdragningar och assimilering, vad man kan vinna på den – i bästa falla en grupp att tillhöra – och vad som går förlorat, i värsta fall en själv. Vårt värde är en roman om makt, och fram för allt om att inte ha den.

Stora delar berättas i vi-form. Berättartekniskt är det skickligt gjort och bidrar till intrycket av att detta är en text på väg att explodera. Det är också ett känsligt berättargrepp där läsaren blir extra medveten om att det finns en författare, någon som tar till orda i andras sak, gör sig till tolk. Senast jag såg till metoden var i Jón Kalman Stefánssons Sommarljus, där ”vi” växte till en by som blev ett levande väsen. Det gemensamma som Katarina Kieri ger plats för i sin berättarröst är en erfarenhetsmassa, och en förvissning om att de – som är hennes vi – trots allt och mot alla odds betyder något. De försöker med jämna mellanrum tillintetgöra allt det som är unikt för dem, men återuppstår ”vid varje snöfall”.

”Vi visste vårt värde” återkommer som ett omkväde genom hela romanen, och vilket värde är det då? Det värde som ligger i att vara människa, just här skuren efter en viss mall, med si och så livserfarenheter och villkor (snön och regionalpolitiken och 1809 års gränsdragning etc etc), variationsmöjligheterna är oändliga, men minsta gemensamma nämnare: människa.

Jag är övertygad om att romanen hade mått bra av att vara lite raserirensad och ännu lite kortare än 150 sidor, och lika säker är jag på att jag struntar i det.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tänk inte på Lisbeth

Effekten av Susan

Peter Hoeg

Översättare: Ninni Holmqvist

Norstedts

Ibland blir jag glad, och ingenting annat.

Låt den meningen sjunka in.

Peter Hoeg blev efter sina första romaner utnämnd till framtidslöfte, åtminstone inom dansk litteratur. Kritik, media och marknad gick hand i hand. Hoeg var en superbegåvning etc. Sådana omdömen är fint att få, men inte alltid befrämjande för kreativiteten, för att inte tala om skärpa och djup. Det senare kräver ostördhet, inte marknadsavdelningar. Romanerna som följde var intressanta därför att de var så ojämna. Det gick upp och ner, med glimtar av originalitet. Han hade, tycktes det mig, en olycklig dragning till magi. Det blev fyrverkeri och dekorativa berättelser. I Elefantskötarens barn, 2010, syntes någonting som liknade ett grepp. Peter Hoeg hade kontroll över sin berättarförmåga. I viss mån hade han återerövrat den, nu har han det, och det är därför jag är glad.

I Effekten av Susan står, som i många av hans historier, en familj i centrum. Laban är pappa och konsertpianist. Susan är mamma och fysiker. Två barn, tvillingar. Äktenskapet är i gungning. Familjen har ett vackert hus i utkanten av Köpenhamn, där hjärtat utgörs av en gasspis. ”Jag vill inte se induktion inom mina väggar. Hemmets härd består inte av ett magnetfält, det består av öppen eld. Jag har själv utfört konverteringen till ett driftstryck på tjugonio millibar, det är trettio procent över tillåtet maxtryck. Jag tycker om när lågorna väser.” När romanen börjar har huset dock stått övergivet en tid. Familjen är hemkallad från Indien där Susan blivit anklagad för mordförsök på en ung man som varit hennes älskare.

Den första hon besöker är hennes mentor, Andrea Flinck, som är döende i ett tomt och tömt hus. Inte ens en stol för Susan att sitta på. Vid sänggaveln uppenbarar sig Torkild Hegn. Han har ett förslag. Om det går att tala om en romans källsprång, så är detta ett sådant. Hegn placerar Susan och hennes familj i en extrem situation där två prestationer ska väga lika. I ena vågskålen information, i den andra åtalet mot Susan som kan förvandlas till luft. Hegn är en grå eminens med ostörda kanaler till både regering och militär. Naturligtvis väger inte skålarna jämnt och villkoren förändras ständigt, enligt utpressningens logik. (Sa jag 100 000? Men jag menade 300 000. Nu är det 1 miljon…)

Utpressning är en skitig handling, men den får igång Susan, familjen och en hel roman, som kommer att innehålla en mystisk namnlista, konspirationer, äktenskapsbråk, avlyssning och mord, och något som kallas Framtidskommissionen. Bildad under 1970-talet bestod den av unga forskare som träffades för informella samtal och diskussioner om sina respektive verksamhetsfält. Gradvis förändrades samtalen till att bli lekfulla framtidsprognoser och det stod snart klart att gruppen hade en förmåga att förutse framtida händelser, politiska, ekonomiska och sociala, med nästan total exakthet. Andrea Flink tillhörde den gruppen och mötesprotokollen ligger gömda i ett arkiv elva meter under jord, omöjliga att få tag på. Dem vill Hegn ha.

Effekten av Susan kan läsas som ett familjedrama och som en thriller. Hoeg har alltid använt sig av spänningsgenrens yrkesknep, det är ett sätt att berätta effektivt, men det är också tydligt med vilken njutning han plockat ingredienser från den gammaldags äventyrsromanen. Den medger en annan sorts tempo, ger historien en annan flykt, och möjlighet till gränsöverskridningar. Det är dem han vill åt. Romanen är förlagd till en nära framtid och det har talats mycket om Hoegs civilisationskritik, men jag tycker att han gör något annat. Klyftorna mellan rika och fattiga, krig, övergrepp, okontrollerad girighet, miljöförstöring – kriserna går att stapla till himlen – är inget han angriper. Han konstaterar faktum och bygger en solitt mörk fond för romanen. Den som tror att Peter Hoeg är en jäkel på piruetter får tänka om. Han har en hård kärna, och han har humor. Att närma sig hotande, eller redan inträffade, katastrofer med lekfullhet är utmanande och ibland rent provocerande.

Det är mycket som är storslaget, bland annat graden av underhållning och hur kul man har. Inom den svenska litteratursfären, där mycket är klippt och skuret efter en vardagsrealistisk mall, där det är så viktigt att allt ska vara ”som det är”, där det avskalade hyllas (fast jag har ärligt talat inte sett ett enda genomtänkt argument för varför det skulle vara top of the pops) där sticker Hoegs roman om Susan ut, och den skaver som en sten i skon.

Effekten av Susan är hennes roman. Det är hon som för ordet och jag kan inte nog betona hur skönt det är att läsa en historia som styrs och handhas av en vuxen kvinna. Hon är handlingskraftig, djärv och observant och har den extraordinära förmågan att få människor att sänka garden. De blir i hennes närhet fullkomligt uppriktiga. Hon balanserar naturligtivs på randen till en hjälteschablon, men Hoegs figurer är större än realistiska porträtt. De ska förutom att roa oss, tjäna som behållare för våra fantasier, och tänk inte ens på Lisbeth Salander. Susan går tillbaka på Smilla, som steppade ut i offentligheten 1992. Det är hon som är urtypen, också för fröken Salander.

Förlitar man sig på en enda röst för en såpass mångskiktad roman, krävs det något extra och Susans stämma är fantastiskt elastisk. Den ger plats för vardagsprat och gräl, naturvetenskapliga resonemang, etiska problemställningar,  den beskriver miljöer, och våld, starka känslor, och av dem är kärleken till barnen den starkaste. Susan har tvillingarna i konstant fokus, slåss som ett djur för att skydda dem. Bland mycket annat är detta en roman om moderskap.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

F

F

Daniel Kehlmann

Övers.: Linda Östergaard

Albert Bonniers förlag

Jag skulle utan att anstränga mig kunna förvandla mig till en citatmaskin nu, men det är bättre att ni själva läser Daniel Kehlmanns nya roman F, och fröjdas, ett ord som dök upp helt plötsligt. Ett bra ord. Ni kommer att ha kul. F är en rolig och smart historia och ändå handlar den i stora delar om Guds död. Jag tror – F innehåller en del intressanta oklarheter – att Kehlmann med Gud menar vilken som helst av cheferna över evigheten. Det finns, oavsett var man befinner sig, inget ovan där, bara en tom rymd.

Men först ska Arthur Friedland ta med sina tre söner på en föreställning med en hypnotisör. Arthur är författare och en slacker-pappa som betraktar sina barn som störande moment. Han påstår att han inte är intresserad av framgång, skriver på måfå, blir refuserad, och försörjs av sin hustru.  Hypnos anser han vara bortom förakt, men artisten lyckas ändå locka upp honom på scen, och när Arthur senare sitter i bilen är han fylld av befallningar: Kosta vad det kosta vill; från och med idag ska han anstränga sig, och det första han gör är att lämna sina barn. De kommer inte att återse honom förrän de är vuxna och då är Arthur en berömd författare, mest känd för romanen Mitt namn är Ingen, vars huvudperson kallas F. Romanens budskap är lika tydligt som hopplöst. Det mänskliga medvetandet är en illusion, ”du, och detta intygar författaren, att du, ja, just du, och detta är ingen retorisk formulering, att du inte existerar. Du tror att du läser det här? Naturligtivs tror du det. Men det här läser ingen.”

En rolig detalj är att när Arthur så småningom avslöjar vad F står för, sker det i förbigående och så diskret, att man nästan missar det.

De tre sönerna ägnar sina vuxna liv åt enorma ansträngningar för att åstadkomma något som liknar meningsfulla liv. Martin blir präst, men är mycket bättre på Rubiks kub. Tror på Gud gör han inte. Iwan letar efter vägledning in i konstens värld, en bok, vad som helst som visar hur man gör för att bli en mästare. Han finner ingenting, och sin begåvning hittar han inte heller.”Vad innebär det att vara medelmåttig – plötsligt kunde jag inte skaka av mig den frågan. Hur kan man leva med det, varför fortsätter man?” Iwan löser det genom att bli konstförfalskare. Hans tvillingbror Eric är deprimerad när han inte har ångest. Tungt medicinerad ägnar han sig åt falskspel inom affärsvärlden, lurar av kunder enorma belopp och bedrar sin hustru så snart han kommer åt, ”men inte i köket eller på mitt skrivbord.”

Brödernas respektive levnadsbana är på sätt och vis tre svar på Iwans fråga. De fortsätter, de håller på, därför att de inte kan göra något annat. Det är ingen idé och det finns inge alternativ. Allt tycks uppgjort på förhand och möjligheten att överskrida sin gräns, i form av en djupgående förändring, är minimal.

Daniel Kehlmann, som är 40 och född i München, är en språklig kameleont och kan vrida och tänja prosan så att den exakt passar hans syften. Linda Östergaard som översatt F bord få en medalj. Han har ibland haft en tendens att likna en postmodernist på speed, men inte den här gången. Tvärtom tänker jag på ett visst slags varsamhet, när han låter romanens intrig veckla ut sig och laddar den med ofrånkomlig konsekvens. Brödernas banor korsar oväntat varandra och mycket står på spel. Kehlmann låter den mänskliga viljan kollidera med hårdnackad ödestro. Det finns ett val att göra. Slutet är överraskande och kan tolkas som ett tecken på att det finns hopp, att om vi inte kan leva storslagna liv, finns det i alla fall kärlek, och i brist på den kommer man långt med vanlig mänsklig anständighet.

Andra böcker av Daniel Kehlmann: Jag och Kiminski, 2004, Världens mått, 2007 och Berömmelse, 2010.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Författare; avbryta; högre;

Things I don´t want to know

Deborah Levy

Notting Hills Editions

Notting Hill Editions är ett ovanligt förlag, grundat av Tom Kremer. Han är från Ungern, född 1930 och är både bildad och entreprenör ut i fingerspetsarna. Han har sålt leksaker, varit fotbollstränare, filosofistudent, kibbutzodlare och 81 år gammal startade han förlaget som bara ger ut essäer. Mottot är att ”återuppliva essän som litterär form”. Böckerna är vidunderligt vackra och varje detalj vittnar om stor omsorg. Elegant inbundna i linne, med sidnummer och kapitelrubriker i scharlakansrött. Omslaget pryds oftast av text. För en tid sedan fick förlaget idén att ge en grupp nutida författare i uppgift att svara på en essä som haft stor betydelse. Things I don´t want to know är Deborah Levys svar på George Orwells Why I write, från 1946. Hennes bok är violett med ett citat på framsidan där tre ord är skrivna med stora rosa versaler:

WRITER

INTERRUPT

LOUDER.

1946 var Orwell fyrtiotre och en erfaren författare, med Animal Farm (Djurfarmen) precis bakom sig och 1984 tre år bort. Essän är relativt kort, men han hinner ändå byta emotionell nivå tre gånger. Han inleder med att berätta hur han växte upp och tonen är ödslig och sorgsen. I mitten nyktrar han till och blir klar, koncis och auktoritär, och i slutet är han arg. Det intressanta är att han till en början ger psykologiska och känslomässiga skäl till varför han blivit författare. ”Från allra första början blandades mina litterära ambitioner med känslan av att vara isolerad och underskattad.” Det är personliga rader, men när han så ska formulera essäns kärnpunkt, blir han plötsligt allmän och gör sig tolk för alla författare. Orwell anger fyra skäl till varför författare skriver. De gör det av ren egoism. De har behov av skönhet, som i en vackert formulerad mening, deras lust står till historiska fakta, eller de har ett politiskt syfte.

Deborah Levys svar är en självbiografi i miniformat. Den följer Orwells fyra punkter men på Levys vis. Är man logiskt sorterad i skallen tror jag att läsningen är över efter 10-15 sidor, och att den efterlämnat irritation, till exempel över att kapitlet ”Politiskt syfte” inte alls tycks handla om det. Levys tankemönster är oberäkneliga och följaktligen tar hon genast upp varför kvinnor inte skriver mer eller oftare eller inte alls. Via Margurite Duras och Simone de Beauvoire för hon in moderskapets metamorfos och tänker på andra mödrar hon mötte varje dag utanför döttrarnas skola. ”Vi visste inte vad vi skulle göra med dessa fantastiska yngre versioner av våra jag som skrikande och pekande förföljde de utmattade mammor vi hade blivit.” När Orwell talar om pur egoism, skriver hon, ”tänkte han nog inte på den rena egoismen hos kvinnliga författare //som måste jobba övertid för att bygga upp ett ego som är tåligt nog att hålla januari ut, för att inte tala om hela vägen fram till december.”

Deborah Levy skriver associativt, men en osorterad text blir det inte. Essän är minutiöst planerad och hon rör sig mellan tre geografiska punkter. Mallorca, dit hon rest för att tänka – ”den våren när livet var mycket svårt” – Sydafrika där hon växte upp och där hennes pappa satt i fängelse på grund av ANC-sympatier, och Finchley där hon var tonåring. Hon fick höra att familjen levde i exil, och blev livrädd. ”Jag bodde i Exil, inte i England.”

Hos Levy finns ingenting av Orwells tydliga katalogiserande, inget av hans ambition att klargöra. Tvärtom har hon ett behov av att skugga och dölja, men bara lagom, så att något överraskande eller svårtolkat glimtar fram. Sådant ger alerta läsare, och nyfikna, och roligt är det, för hennes humor är torr och precis. Jag skulle tro att hennes ”skuggteknik” är följden av att hon aldrig upphört att vara på rymmen. ”Vi var på flykt från lögnerna som doldes i det politiska språket, från myter om hur vi borde vara och vad som var meningen i livet.” Och ”vi” är i det här fallet kvinnor.

Hon sitter på Mallorca och berättar det vi läser för en gammal kines som har en affär i byn. Hon säger att hon inte tror att det finns ett rationellt skäl till varför någon blir författare, men minns saker som hon helst hade velat glömma och gradvis växer ändå ett slags credo fram. Tillvaron i Sydafrika, förvirringen och skammen, de första meningarna hon lärde sig läsa: DENNA BADPLATS ÄR RESERVERAD ENDAST FÖR MEDLEMMAR AV DEN VITA RASEN. Hennes pappa skriver från fängelset att hon inte får glömma bort att uttala sina tankar högt, inte bara ha dem inne i huvudet. Som vuxen ser hon att hon arkiverat starka och avgörande minnen, utan att veta att hon en dag skulle använda sig av dem när hon skriver. Skrivandet blir ett sätt att handskas med och förstå erfarenheter av orättvisa och förtvivlan. ”Därför att man bär på kunskap som är omöjlig att leva med.”

Hon reser ingenstans utan en anteckningsbok och av en slump, eller kanske inte, har hon fått med sig en gammal, med noteringar om en resa till Polen. Här träffade hon regissören Zofia Kalinska, som instruerade en av skådespelarna att tala tydligare, men att detta inte innebar att hon skulle prata högre. ”Det handlar om att känna sig berättigad att uttala en önskan. Vi tvekar alltid när vi önskar oss någonting. På min teater vill jag visa denna tvekan, inte dölja den. En tvekan är inte samma sak som en paus. Den är ett försök att omintetgöra det du önskar dig. När du är beredd att fånga och formulera din önskan, behöver du bara viska. Publiken kommer att höra dig.”

I slutet av Orwells essä är han arg. Nu kallar han alla författare ”fåfänga, själviska och lata”. När han tittar tillbaka på det han presterat, ”är det utan undantag så  att när jag saknat ett politiskt syfte, har jag skrivit böcker som saknat liv, blivit förledd att skriva purpurskimrande meningar utan betydelse, dekorativa adjektiv och struntprat på det hela taget.”

Deborah Levys slut går i en annan tonart. Hon har pratat färdigt med kinesen. Hon går tillbaka till pensionatet, packar upp sin dator och letar efter en väggkontakt. Den våren när livet var svårt och hon inte visste vart hon skulle ta vägen, slog det henne att hon bara behövde hitta ett vägguttag. ”Vad som är ännu mer användbart för en författare än ett eget rum, är en förlängningssladd och en adapter eller två, för Europa, Afrika och Asien.”

PS Orwells essä behöver man inte ha läst för att ha utbyte av Levys svar, men den finns på nätet, orwell.ru

Deborah Levys citat på omslaget låder såhär: ”För att kunna bli författare var jag tvungen att lära mig avbryta, att tala lite högre och sedan ännu högre, och slutligen att bara använda min egen röst, som inte är särskilt högljudd alls.”

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sih sih sirrrrrrr

Utsikt från ett torp

Henrik Ekman

Norstedts

plus, i viss liten mån

Ronny Ambjörnsson

Den hemliga trädgården

Albert Bonniers

”Så jag satt på min margarinlåda i skydd av nedstuckna alkvistar och myste åt min illslughet till en början. Mosnäpporna stodo och filosoferade några stenkast därifrån men kommo aldrig åt mitt håll. Några dagar senare intog en av mina kamrater min plats i gömstället för att titta på strandens fågelliv. Naturligtivs stodo då mosnäpporna hela tiden och plockade på hästspillningen fem meter därifrån. Jag säger n a t u r l i g t v i s.”

Det finns en lång tradition av män som betraktar naturen och låter oss få veta vad de ser och tänker. Om jag plockar några, tänker jag på Henry David Thoreau vid sin damm. Erik Rosenberg på margarinlådan här ovan, som koncentrerade sig på fåglar vid sjön Oset och Kvismaren, vilket också är titeln på hans första bok 1934. Rosenbergs beskrivning av fåglar och särskilt deras läten, är fortfarande oöverträffad. Gunnar Brusewitz betraktade årstidernas gång i Roslagen. Rolf Edberg satt i en glänta mellan skog och vatten och funderade. Hans perspektiv var storslaget och sträckte sig från myrstigar till vintergator. Hos Edberg hade naturen blivit miljö, skuggad av hot.

Henrik Ekman, vetenskapsjournalist och naturfotograf, kan kopplas direkt till denna speciella tanketradition. Det är en sorts sakprosa som jag med jämna mellanrum har sökt upp, tills jag fullständigt och absolut tröttnade. Därför blev jag ganska förvånad när jag fann mig djupt försjunken i Ekmans senaste bok, Utsikt från ett torp. Det är en anspråkslös titel, men ordet ”torp” utlöser fyrverkerier i många människors skallar. Drömmen om, och vurmen kring, det riktiga livet på landet, denna envisa fantasi om en landsbygd som inte längre finns, eller är under nedmontering.

Nåja, Henrik Ekman hyr ett torp någonstans i Södermanland och bilden av det – rödmålat med spröjsade fönster, fågelholkar på knuten och spridda höstlöv över gräsmattan – får nog de drömmande att gå i spinn. Nu ägnar sig inte Ekman åt att gå runt på tomten och vara autentisk. Inte heller talar han om det goda livet, det som helst ska levas i Toscana, och där människor varhelst i Sverige de lyckats få ett citronträd att överleva, mullrar av besvikelse eftersom de i alla fall inte befinner sig i Toscana.

Om Henrik Ekman över huvud taget är på sin tomt, utför han rediga och praktiska ting. Oftast är han ute i markerna, vandrar och väntar, vilket är vad en naturfotograf gör. Ett vildsvin som kikar fram i en veteåker. En blåmes hängande i ett ben i ett körsbär. Vitsippor i en ekbacke. Det är sakliga bilder där skönhet balanseras av upplysning. Då och då det hisnande ögonblicket som kommer med tur, vilket naturfotografer så småningom får (eftersom de orkar vänta). Just utanför holkhålet en entita. Vingarna utfällda som grå solfjädrar.

Lika viktigt som titelns torp är förstås utsikt, inte bara över sjön och skogsbrynet, utan vidare ut mot resonemang om miljön. Utsikten sträcker sig också bakåt i tiden. De historiska återblickarna fördjupar förhållandet mellan människa och natur, och lyfter fram ett kamptema. Skottpengar på lärkor. Varg och bäver utrotades under 1800-talet. Mårten jagades hårt, och i Svenska Dagbladet 1948 kunde man läsa om sex jägare som spårat en mård till ett hål i en ek. Hålet pluggades igen, trädet fälldes och sågades upp bit för bit, tills djuret slutligen kunde skjutas. Både bävern och vargen är tillbaka, men den senare ligger fortfarande risigt till.

Skildringen av torplivet ligger stadigt förankrad i årstidernas gång. Henrik Ekman tyder tecken som varslar om ankomst och avsked. Hans blick är ogrumlad och han har en sympatisk författarröst. Hur låter en sådan? ”Sympatisk” är en känslig bestämning, granne med trevlig och behaglig, men också med det menlöst ofarliga. Jag funderar på ”klok”, vilket han är, lärd skulle jag vilja säga och generös med sina kunskaper. Han betraktar läsaren som någon på jämbördig nivå, han är självironisk och humoristisk. Ja, sympatisk, när den egenskapen är som bäst.

För att avhjälpa och lindra – det man nu kallar hantera – stress har människor rullat ägg och kramat bollar, gått på kurser i mindfulness. Det här fungerar lika bra. Utsikt från ett torp är en lugnande bok därför att den behandlar det som ligger utanför människan, och som inte alltid låter sig påverkas. Man kan säga att naturen skiter i oss, men låter oss vara där om vi vill. Ekmans bok talar också, utan att orda så mycket om saken, om varande, inte ägande.

Skulle jag förslå en korsläsning fick det bli Ronny Ambjörnssons bok om trädgårdar. Då kan man kliva fram och tillbaka över det staket som står mellan natur och kultur.

Och rubriken är blåmesens varningsläte enligt Erik Rosenberg.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tomt i mitten

Historien om Quiet Dell

Jayne Anne Phillips

Översättare: Mats Hörmark

Forum

West Virginia är en delstat i nordöstra USA med höga berg, stora djupa skogar och tomhet. Tittar man på en demografisk karta dominerar fläckar i grönt. De betyder färre än 1 invånare per kvadratkilometer. Deer Hunter spelades in i WV, Lammen tystnar och Arkiv X i långfilmsformat. Den storslagna naturen, avstånden mellan människor, och de sovande små städerna är tacksamma miljöer. West Virginia är Jayne Anne Phillips territorium. Här är hon född och uppvuxen, här utspelar sig hennes fem romaner.

När hon var liten berättare hennes mamma en historia som hon hört av sin mamma. De hade till och med åkt till den plats där historien utspelat sig, en liten ort som heter Quite Dell, ”en grusväg i solgasset, med bilar parkerade på båda sidor så långt ögat kunde nå”. Mord hade begåtts, en mamma och hennes tre barn hade hittats begravda,  människor drogs platsen som till en magnet, och ”plockade med sig bit för bit av stället som souvenirer.”

Hur många varv måste inte den historien ha gått medan Jayne Anne Phillips växte upp. Den slog rot i hennes fantasi, blev som en besatthet, och hon nämner fallet första gången i Machine Dreams, 1984 (Maskindrömmar ). På posten fick hon då av en vän till familjen en liten bit trä. Den hade tagits från den ljudisolerade tortyrkammare under garaget där mamman och de tre barnen hölls fångna.

Quite Dell är den skönlitterära versionen av mordfallet. Det är ett sätt att beskriva romanen som är mycket märklig. Den är gåtfull, bitvis svidande vacker och där emellan långtråkig. Jag tror att hon velat skriva den ur sig, och önskar att den mycket mer liknat en utdrivning i stället för en redovisning. Bilder, tidningsartiklar, rättegångsdokument, vittnesmål ord för ord, allt finns med, äktheten garanterad i ett förord. Fler är en gång har romanen jämförts med Truman Capotes In Cold Blood, 1965 (Med kallt blod) som också baserades på ett verkligt mordfall. De två romanerna har mycket lite med varandra att göra. De skiljer sig åt i temperatur men fram för allt i perspektiv. Capotes intresse drogs till gärningsmännen, Phillips har satt offren i centrum.

Kvinnan som kommer att mördas i Quite Dell heter Asta Eicher, änka sedan några år och på väg neråt både ekonomiskt och socialt. Romanen öppnar med drygt hundra sidor som påminner om Dickens, en julsaga 1930, familjen som förbereder firandet, allt är ljust och sirligt. Om man tycker om den här delen av romanen, om man tycker det är bra litteratur är faktiskt en smakfråga. Jag blir mer imponerad än engagerad. Det är ett stycke perfekt gestaltad historia där Phillips förmåga att skildra miljöer är intakt. Figurerna står upprätt, trots bekymmer och oro inför en alltmer krympande tillvaro.

Han som kommer att ta livet av hela familjen förbereder sig på sitt håll. Han heter Harm Drench och brevväxlar med många kvinnor via tidningsannonser. ”Bekantskap önskas av collegeutbildad civilingenjör. God för 150 000 dollar eller mer.” Bland sina ”brevvänner” har han valt ut Asta. Han använder ett av sina alias och kallar sig Cornelius Pierson, så småningom kommer han av pressen att döpas till Blåskägg och är en av de första mördarna i USA som blir en tidningssensation.

Asta är redan uppvaktad av en god och anständig man, visserligen homosexuell, ”men en man är inte bara en sak”, tänker han. Asta avböjer giftermål, hon har fått brev från Cornelius och är förtjust. På sommaren året därpå besöker de allihop hans hem. Barnen klappar i händerna, picknickkorg packas. Därefter – ingenting.

När familjen Eicher med en bladvändning försvinner ur handlingen kommer det som en överraskning, trots att man vet vad som har väntat. Det är skickligt gjort och det enda riktigt originella draget i den här romanen som nu helt ändrar karaktär. Hädanefter skildras det som hänt Asta och barnen ur polisutredningens och rättegångens perspektiv då Cornelius åkt fast. Huvudrollen spelas av en fiktiv figur, Emily Thornhill, journalist på Chicago Herald Tribune. Hon får en tung uppgift då hon både ska representera den självständigt tänkande kvinnan och pressens sätt att hantera händelsen. Hon ska informera läsaren om alla fakta i fallet, påminna om ensamstående kvinnors villkor och formulera insikter om deras utsatta position.

Romanens dokumentära del hinner dock knappt sätta sig förrän den faller ur ramen. En av Emilys första intervjuer är med ortens bankdirektör. Mötet varar i knappt en halvtimme, och förvandlas snabbt till en hårt återhållen parningsdans med små, små framryckningar. Det är skälvande sidor med Phillips i plötsligt toppslag och över lika hastigt som det började.

Gång på gång frågar jag mig vilket slags roman det är jag läser. Jag har inget alls emot att romaner ändrar karaktär, men jag vill vara säker på att författaren har grepp om växlingarna och i bästa fall kan jag se poängen med bytet. Quite Dell är ibland en historisk roman, ibland en dokumentär,  ibland en melodram med övernaturliga inslag, och ibland något intressant tematiskt som jag inte känner beteckningen för. Temat jag syftar på är förställning. Cornelius – men det är ju självklart att han förställer sig. Redan gift jagar han sårbara ensamma kvinnor, vill ha deras pengar, vill också av obegriplig anledning (fast hur skulle det kunna förklaras?) tortera, döda och gräva ner kvinnor. Också Asta förställer sig. Hon ger sken av att vara ekonomiskt oberoende, men har i själva verket nästan inga pengar alls och hoppas på stabilitet via Cornelius. Emily uppträder som en kvinna utan sexuella förbindelser och den affär hon inleder med bankdirektören måste hållas hemlig. Flera figurer är homosexuella och måste – ja, det fattar ni själva. På grund av det stora publika intresset hålls rättegången mot Cornelius Pierson i West Virginias operahus. Domaren leder förhandlingarna mot bakgrund av en kuliss som föreställer en amerikansk småstad. Advokaterna har synpunkter på ljussättningen och där glider förställningstemat över i ren föreställning.

Jayne Anne Phillips tidigare romaner är välkomponerade och tydligt strukturerade, prosan stram och elegant. Hon bänder och vänder och vrider på romanfigurerna tills de blir exakt som hon vill ha dem. Deras plats i de olika historierna går inte att rucka på. Därför förstår jag inte Annabels funktion. Hon är Astas yngsta dotter och dyker upp med jämna mellanrum, löst ur tiden och svävande som ett litet spöke över händelseförloppet. Ska hon avlägga ett annat slags vittnesmål än de som samlats in till rättegången? Än journalisternas rapporter, de föraktfulla kommentarerna om lättlurade ensamma kvinnor i en viss ålder? Men hennes gästspel saknar stringens, gestaltas i stället som kaskader av sinnesintryck och där finns ett tonfall som jag nästan aldrig hört hos Phillips. Sentimentalitet.

Här borde det komma några fint sammanfattande rader, men jag får inget grepp om Quiet Dell. Den byter skepnad alltför ofta, flyttar sitt fokus hit och och dit, och saknar på sätt och vis en kärna. Faktiskt påminner den lite om den demografiska kartan över West Virginia.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar