Frysfack och kyrkogårdar

Vårt värde

Katarina Kieri

Norstedts

Katarina Kieri har visat tänderna förr, men jag har aldrig hört henne så förbannad som nu. Vårt värde bärs av vrede över rangordningar, visar med all önskvärd tydlighet hur nyckfullt lite det behövs för att hamna på andra sidan en skiljelinje och bli utestängd. Romanen får just nu en extra ekokammare när gränser befästs med taggtråd och vaktas med vapen.

Hon berättar om en gränsbygd som inte är svensk, inte finsk och inte samisk, men som rymmer alltihop. Identiteter dubbleras, växlar, passar aldrig riktigt.

Det här är Tornedalen på 1960 och 70-talet och vi följer en huvudperson från liten till stor under banderoller och fanor som, när det inte är gruvstrejk, handlar om framtiden. Som är ljus! För alla! Tron på samhällsbygget och ingenjörskonsten är absolut, som tron på trafiken och folktandvården, ingenting är farligt och att allt går att reparera. Föräldrarna har redan gjort en klassresa, varsågoda, här är ett bättre liv, men tillvaron liknar i alla fall en transithall – fast bilden rimmar illa med islossningar och hjortronmyrar – eller en busshållplats då, i väntan på att äntligen få komma hem. Var nu det är.

I bakgrunden finns en bror som dött av dunkla orsaker. ”Det hände att ett vatten var för djupt eller att ett fönster stod öppet eller att en låga inte gick att släcka. Det hände ju så lätt att små bröder tog fel på sin egen förmåga.”

Medan det väntas ska livet, sådant det är, ändå levas och familjen åker till hamnen för att titta på isbrytarna, till kusinerna som kan finska och som föräldrarna önskar att deras egna barn ska likna, med pokaler ”från skidtävlingar på stringhyllor under snedtak. Och vi höll med, men vad kunde vi göra, det var ju inte vi som hade hittat på att landsbygden skulle avfolkas och att vi skulle bosätta oss i staden, det var ju inte vi som sett till att vi inte kunde finska.”

Det är ett bra tag sedan jag läste en roman som kändes så självständig. Kieris ton är sakligt konstaterande, lite torr, och därför så lämplig när man är arg. Den tar lätt fyr. Oväntade ordkombinationer påminner om att hon också är poet; de ger skildringen ett lätt surrealistiskt drag och sammanfattar en hel tid, om än i brant förkortning: ”Vi sprang ju omkring där glada i hågen med våra svensktoppslistor och amalgamfyllningar”.

Hon har ett bestämt grepp kring ”det hela”: det viktiga, det övergripande temat.  Gränsdragningar och assimilering, vad man kan vinna på den – i bästa falla en grupp att tillhöra – och vad som går förlorat, i värsta fall en själv. Vårt värde är en roman om makt, och fram för allt om att inte ha den.

Stora delar berättas i vi-form. Berättartekniskt är det skickligt gjort och bidrar till intrycket av att detta är en text på väg att explodera. Det är också ett känsligt berättargrepp där läsaren blir extra medveten om att det finns en författare, någon som tar till orda i andras sak, gör sig till tolk. Senast jag såg till metoden var i Jón Kalman Stefánssons Sommarljus, där ”vi” växte till en by som blev ett levande väsen. Det gemensamma som Katarina Kieri ger plats för i sin berättarröst är en erfarenhetsmassa, och en förvissning om att de – som är hennes vi – trots allt och mot alla odds betyder något. De försöker med jämna mellanrum tillintetgöra allt det som är unikt för dem, men återuppstår ”vid varje snöfall”.

”Vi visste vårt värde” återkommer som ett omkväde genom hela romanen, och vilket värde är det då? Det värde som ligger i att vara människa, just här skuren efter en viss mall, med si och så livserfarenheter och villkor (snön och regionalpolitiken och 1809 års gränsdragning etc etc), variationsmöjligheterna är oändliga, men minsta gemensamma nämnare: människa.

Jag är övertygad om att romanen hade mått bra av att vara lite raserirensad och ännu lite kortare än 150 sidor, och lika säker är jag på att jag struntar i det.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s