Anti-gullmys

Den svarta sjön

David Polfeldt

Kabusa

Längst ut på en udde står en fyr, skarpt belyst på ena sidan. Upp till fyren leder en gul zickzack-linje. Skuggan från fyrtornet faller över vatten, eller markerar ett tvärsnitt, så att blicken i stället letar sig ner till havsbottnen. Där ligger i så fall ett mystiskt föremål, som en kantrad kista.

Trött på text har jag fördjupat mig i en bok för små barn, och den börjar så, med fyren under en kantklippt blå himmel, och två meningar. ”Vid havet ligger en fyr. Där bor en flicka som heter Tiger tillsammans med en björn som heter Lille Brun.”

Den svarta sjön av David Polfeldt är inte ny, jag snubblade över den av en slump och fattar inte att den inte fått mer uppmärksamhet. Det är en ovanlig bok som bygger på förtroende för barns förmåga att se, fatta och palla med. Det är en allvarlig bok utan inställsamma eller söta tonfall. De korta textraderna kommunicerar sitt och är inte bruksanvsiningar för hur bilderna ska förstås. Text och bild samarbetar, vilket är aktivare än komplettering, och det är stora, originella bilder med klara färger och tydliga former. Flickan är lysande vit mot björnens svarta päls. En liten hund är redan på väg ut över bildens kant.

Björnens mörka päls är följden av sorg. En bror har försvunnit och kommer aldrig att återvända. Lille Brun känner sig, som han säger, lite hängig. Han minns lekarna, och runda former rullar in i bilden; cirklar, droppar, en röd katt. Sorgen är svår att bli av med och flickan föreslår att hon ska tvätta bort den, men i samma takt som björnen skrubbas vit, blir vattnet svart och fiskarna sjuka. Bilden av den nytvättade björnkroppen är smärtsamt vacker; flickan svävande strax över vattenytan och Lille Bruns huvud vänt upp mot himlen. Det är konstigt att man inte hör honom yla.

En enkel historia, men med tyngd, i korta meningar om existentiella frågor, och därunder ett lod mot erfarenheter som barnet kommer att få, och som den vuxna redan har. Det ger en fin resonansbotten för ett stilla samtal om vänskap, gränssättning och integritet. När allt kommer omkring trivs Lille Brun så som han är och betyder det att han måste vara svart av sorg ett tag till, får det bli så. Och eftersom Tiger är hans vän, låter hon det vara så.

Det kan bero på att jag är lästrött, men jag tror snarare att det är bilderna, jag blir medveten om hur och vad jag gör. Böjer mig tätt över sidorna, återgår till en annan blick som inte innehåller analys och tolkning. Jag studerar bilderna, så skenbart okomplicerade men egentligen raffinerat innehållsrika. Jag blir glad över att hitta detaljer. Fjärilar och fåglar, ett rött hjärta i Tigers kropp varifrån det strömmar buktande linjer och slingor. Kärlek, tänker jag, och så har jag börjat tolka igen. Men innan dess: det fungerar som meditation.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s