Gränsöverskridningar

The Argonauts (m.fl.)

Maggie Nelson

Graywolf Press

Jag kommer inte bärande tröst, men efter absolut deprimerande statistik om kvinnor i nyhetsskugga och skymundan, som om de ständigt hamnar i en död vinkel, behövs ett motdrag. Därför vill jag fästa uppmärksamheten på Maggie Nelson. Hon syns och hörs och märks, är poet, kritiker och essäförfattare. Med mera; Maggie Nelsons böcker flyter mellan och svävar över genregränserna. Det roar mig att det inte går att facka henne och hon borde ha en egen hylla, eller motsvarande nätförvaring, tillsammans med Joan Accocella, Anne Carson, Joan Didion och Anne Dillard.

Hittils har hon skrivit om brott(slighet) och våld. Efter en hjärtesorg gjorde hon en filosofisk undersökning av färgen blå.

2007 skrev hon om, eller omstruktuerade, The New York School. Traditionellt brukar den beskrivas som en riktning inom den amerikanska konsten och poesin med början på 1960-talet, följt av en uppräkning: en man och en man, fler män och en kvinna, och efter denna långa rad män som gärna såg sig som avant gardet, kom en ny våg på 1980-talet med en man, många flera män, en man, en man och en kvinna. Maggie Nelson vände på riktningen och plockade fram kvinnorna. Det fanns mängder, förstås, många lysande, så klart, som trotsat och stridit mot genusbundna konventioner om hur ett avant garde bör låta. Vad det är. Vem det tillhör.

Det är krävande och provocerande att läsa Maggie Nelson, och samtidigt tryggt. Hennes säkerhet känns garanterad eftersom den inte är demonstrativ – titta! jag kan göra piruetter på ett ben! – den är en följd av självkritik, men utan piskor, inte ens en liten kokett. Hon använder sig av den, sätter självtvivlet i tjänst och nagelfar sina argument, ifrågasätter sina ståndpunkter. När det är klart finns inte en vibration kvar i stämman. Hon ser ut på världen och talar om vad hon har upptäckt.

De flesta författare, skriver hon, ”hyser envisa fantasier om det förfärliga som kommer att ske om de skulle uttrycka sig som de helst vill” och särskilt om de skriver självbiografiskt. ”De verkar hungra efter tillåtelse och garantier mot obehagliga konsekvenser.”

Maggie Nelson använder i stort sett alltid sina egna livserfarenheter som en del av det pussel hennes böcker liknar. Hon ber inte om ursäkt för det, men stoltserar heller inte. Jane: a Murder och Red parts handlar om mordet på hennes moster Jane 1969, då en ung juridikstudent som på väg hem i en paus mellan terminerna försvinner. När hon hittas är hon skjuten i huvudet och har ett par strumpbyxor så hårt lindade kring halsen att huvudet nästan är avskilt från kroppen. Det är brutalt och metodiskt utfört våld, tillräckligt för att kasta en lång skugga över dem som är kvar med chocken och frågorna, men i det här fallet blir en hel släkt lamslagen och förstörd. Maggie Nelsons morfar förväxlar under många år namnen och kallar henne Jane. Hon badar med lamporna släckta och mynt på ögonlocken, letar rimord på ”skull” och ”bullet”.

Maggie Nelsons använder sig av en speciell berättarteknik som blivit hennes kännemärke, en collagemetod som här blandar prosa med poesi, dokumentärt material med utdrag ur Janes dagböcker. Varje del av collaget har fått sin egen form och den bladvändarhets som brukar infinna sig när man läser om våld, saktar ner, får läsaren att dröja kvar vid andra frågor och detaljer. Boken om den mördade blir till slut ett samtal mellan levande och döda om identitet och medkänsla.

Trettiofem år senare får familjen veta att det tack vare ny dna-teknik faktiskt kommer att bli en rättegång. Förstummad först ger tystnaden vika för ett nytt tonfall med rakbladsvassa kommentarer från rättegångssalen som är packad med gamla mordutredare och nyfikna. Mord, och särskilt sinnessjukt sådant, är ett ämne som ligger djupt inbäddat i ett kollektivt amerikanskt medvetande. TV-kanaler streamar obduktionsbilder live och jurymedlemmarna får förutom att svära på att de ska göra sitt jobb, lova att de känner till skillnaden mellan en verklig rättegång och Law&Order.

Det blir en fällande dom och Maggie Nelson konstaterar lakoniskt att ”där jag inbillade mig att slutligen få se ondskan i ögonen, fann jag mig stirra på ett ansikte som tillhörde Elmer Fudd.” *

***

Argonauterna var de hjältar som i myten seglade med Jason på skeppet Argo. Det var stort och lysande vitt och under färdens gång byttes samtliga delar av skeppet ut och ersattes av identiska. Vid återkomsten fanns ingenting utom namnet kvar av det ursprungliga skeppet. Det var helt nytt och samtidigt exakt likadant. The Argonauts är Maggie Nelsons senaste verk och här är Argo inte en båt utan en familj. Känslan av att höra ihop. Utan någon särskild turordning berättar hon en kärlekshistoria: hur hon träffar Harry Dodge och blir kär, gifter sig, blir gravid och bildar familj. Precis som ”fostret skapar sig ett rum som ursprungligen inte fanns”, lämnar historien plats för korta passager om nutida konst och kritik, teoretiker som Judith Butler och Gilles Deleuze och polemik av ett nästan ömsint slag. In emellan löper en undersökning av förhärskande idéer om hur ett äktenskap och en familj ska se ut. Det handlar om nya former för sammanlevnad. När och hur försöker de efterlikna kärnfamijen? Behövs det inte i stället en kontextualisering så radikal att vi måste tänka på och resonera om ”kinship” i helt nya termer? Ja, säger hon lågmält, ”vad innebär det att närma sig institutioner kring sexualitet och reproduktion ur en helt annan vinkel?”

Jag vill göra ett tillägg: vad skulle det innebära att frångå ömsesidigt exkluderande kategorier? Att helt enkelt underkänna uppdelningar i antingen/eller, det här eller det där, motsatser som tycks föda ett bevakningsbegär för att hålla de olika delarna hålls separata och skyddade från föroreningar.

Hon kallar det ”boundary policing” men så är hon också formad av en helt annan sorts tänkande. Ett som tillåter tve- och mångtydighet och som inte låser sig i statiska positioner av skräck för gränsöverskridningar. Vad vore livet utan dem? Utan utvidgningar? Vi börjar alla med en avgörande gränspassage när vi föds, från in till ex uterus.

Harry, som vid sökningar fortfarande står att finna under Dodge, Harriet, är konstnär, filmare, en ”queer pioneer” som hävdar rätten att existera, biologiskt och socialt, mellan könen. För tillfället tycks det mest luta åt det manliga hållet, och jag tror att ”lutar” är nyckelordet. Efter att ha lindat brösten i många år opererade han bort dem. En bekant frågade Harry om han (äntligen) var på väg att bli man och han svarade att han inte var på väg någonstans.

The Argonauts är en liten volym, 143 sidor, som rymmer obegripligt mycket. Maggie Nelson skriver med fantastisk precision, men någon tröst utdelas inte. Läsaren får något mycket bättre. Hopp, omgivet av starkt ljus.

Jag känner mig inte förstående, men jag fattar varför hon inte finns översatt till svenska. Så vänta inte på det. Hennes verklista finns här nedanför och skaffa för guds skull ett riktigt lexikon. Googles algoritmbaserade översättningar duger inte på långa vägar och kan liknas vid att läsa hennes utsökta bok med grillvantar.

* Elmer Fudd är en amerikansk seriefigur som, ärligt sagt, ser ut som en liten nisse på speed.

  • Shiner (Hanging Loose Press, 2001).

• The Latest Winter (Hanging Loose Press, 2003).

• Jane: A Murder (Soft Skull, 2005).

• The Red Parts: A Memoir (Free Press, 2007).

• Something Bright, Then Holes (Soft Skull, 2007).

• Women, the New York School, and Other True Abstractions (University of Iowa Press, 2007).

• Bluets (Wave Books, 2009).

• The Art of Cruelty: A Reckoning (W. W. Norton & Company, 2011).

• The Argonauts (Graywolf Press 2015).

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s