Lurid & Cute
Adam Thirlwell
Cape
Om man vill läsa något som väcker lika delar beundran och irritation passar Adam Thirlwells romaner bra. På Wikipedia tillhör han följande kategorier:
Brittiska författare
Födda 1978
Män
Levande personer
Allt stämmer. Han har också pluggat i Oxford, blev av Granta utsedd till en av Storbritanniens mest lovande romanförfattare utan att ha publicerat någon roman, gjorde det när han fyllt tjugofyra, den heter Politics. Han är nästan omöjlig att facka och har mellan romaner och diverse priser varit redaktör, skrivit krönikor i Esquire, haft en gästprofessur i Berlin. Det mest originella på hans meritförteckning är nog hedersmedlemsskap i Metafysiska Klubben i Milano. Eller kanske Kapow!, 2012, som snarare liknar ett typografiskt anfall än en regelrätt roman. För att kunna läsa texten måste boken vridas och vändas, vissa sidor kan vecklas ut och blir bokstavliga utvikningar från en historia som handlar om den arabiska våren. Läsningen ska förvandlas ”till en erfarenhet som får dig att åldras.” Vissa kritiker ansåg att författaren lyckats utmärkt med det och var ”monumentalt påfrestande”, andra upphöjde Kapow! till en revolution inom romankonsten.
Ungefär så delar sig kritiken när Adam Thirlwell publicerar något.
Jag gillar honom därför att han är så jobbig.
Hans senaste roman heter Lurid & Cute och är på alla sätt mycket thirlwellsk. Hans sätt att använda färger! De skruvade dialogerna. Jag kan sätta utropstecken där också, och framför allt efter sinnesintrycken. Ett plötsligt glapp i tankeverksamheten liknas vid den sensation man upplever, åtminstone i örat, när en resväska på hjul lämnar asfalt och dras över mjukt underlag. Bubblor som spricker i skummet i diskhon. Ljudet som då uppstår. Det är fråga om fenomenal precision och eftersom författaren heter Thirlwell, är det samtidigt för mycket. Metaforerna haltar, det är kitschigt och lystet, särskilt när det gäller sex.
Men handlingen?! Händelsen som sätter igång själva förloppet? Den ser ut såhär: Berättaren vaknar upp i ett hotellrum tillsammans med en kvinna som inte är hans hustru. Kvinnan är medvetslös efter en drogfylld natt. Hon blöder och måste föras till sjukhus, en knepig uppgift då mannen inte vill bli sedd, förklara sig eller stå till svars inför sin fru.
Det liknar ett standardupplägg för en kriminalroman. ”En liten ballad om mord”, viskar berättaren och alla läsare väntar spänt på vad som ska följa. De som är vana vid en litteratur dominerad av skickliga intrigkonstruktörer, som här i Sverige, har särskilda förväntningar på händelseutvecklingen. Har man sagt A får man säga B. Intrigen ska hålla handlingen igång, brottslig verksamhet måste undersökas, men det som kommer att utforskas här är berättarens ”moraliska liv”. Händelsen på hotellet är inte en samvetsfråga utan ett praktiskt problem. Vad göra med den medvetslösa kvinnan, som han för övrigt själv hjälpt till att överdosera? Han smugglar ut henne från hotellet, vagt medveten om att en nedåtgående rörelse har startat när han dumpar henne på akutmottagningen.
Thirlwell har sedan debuten alltid spräckt fiktionen – och därmed försvårat all slags identifikation – genom att avbryta handlingen med kommentarer och anvisningar, som om han guidar läsaren genom romanens maskineri. I Lurid & Cute är det första gången han avstår från att störa berättelsen. Inga avbrott. Inga ordvrängande ironier. Texten tätnar kring berättaren som är drygt trettio, arbetslös, och kommer från en samhällsklass som har mineralvatten i kylen och stora fat med tropiska frukter. Han, vars namn vi aldrig får veta, anser att droger är en gudagåva, men inser att de samtidigt glesat ur den moraliska väven. Där finns inte längre plats för lojalitet och anständighet. Snabbt lär han sig ljuga och blir sin egen moraliska norm. Varje handling förses med självrättfärdigande ursäkter. Han fortsätter att bedra sin fru, men är det orätt när ingen kommer på honom? Den värsta synd man kan begå är att ha tråkigt, så han rånar en nagelsalong med en leksakspistol.
De läsare som förväntat sig en krimhistoria, kommer att känna sig lurade, berövade den njutning som en stadigt drivande intrig kan innebära. Thirlwell kompenserar för den bristen med en yta som då och då blir helt makalös. Färgskalan är pastell. Pistasch, vanilj och persika. Berättaren ger sig ut i en ”pudrigt blå morgon, tusenskönor överallt.” Han befinner sig i en ”neonepok” som med hårdare terminologi kallas postkapitalistisk (”Post, skriker han, den har ju just börjat!”) gestaltat som en oavbruten tillgång till ett globalt kök. Clafoutis med blåbär, gong bao-räkor, kardemummaglass, vegetarisk jalfrezi. Han bor i en stad där snart sagt alla aktiviteter är orala. Folk pratar, mumsar, tjafsar, röker på och dricker sydamerikansk öl. Det är en stad fylld av konsumenter som betalar med rupier och rubel. En stad som innehåller alla städer, från Manhattan till Rio och Tel Aviv.
Allt kan köpas, naturligtvis också sex, med den extra klick som makt innebär. ”Jag tror inte att jag någonsin tidigare förstått vad pengar kan åstadkomma”, säger berättaren på en porrklubb, på huk och löjligt lik en fågelskådare, mellan en naken kvinnas ben. Att avstå från den makten, konstaterar han strax efteråt i en drogpaus, ”är så mycket svårare än man kan tro.” Det faktum att han kan kallas amoralisk, att han faktiskt är det, överskuggar aldrig den uppfattning han har om sig själv. Att han är så alltigenom jäkla trevlig. (”I totally do look nice”.)
Ungefär här hörs en ny ton i romanen. Vibrerande, störande, svår att till en början rätt placera. Det är sorg över att avståndet till det som kan kallas normalt har blivit för stort. Berättaren kan inte längre roas eller njuta av något som inte är iscensatt.
Det finns många skildringar av mäns moraliska nedgång och fall. Däremot finns det få där förvandlingen från en hyfsat vanlig människa till amoraliskt monster, berättas med värme. Det kyliga avståndstagandet ligger ju mycket närmare till hands.
Ja, som jag sa, jag gillar Adam Thirlwell. Inte trots att han är jobbig utan för att han är det. Det är inför allt det som kan förses med kritiska minustecken som jag imponeras mest. Hur han bryter alla överenskommelser, inte en enda gång vädjar om bekräftelse eller beröm, brakar på utan stopp driven av någonting som jag inte vet vad det är. Berättaren i Lurid & Cute ger en antydan när han föreställer sig hur han ska berätta sin historia. Vad som måste vara med. ”Alla de tonfall och nyanser som ingen någonsin beundrar. Det vidriga, ömkliga, fattiga, sjaskiga, tråkiga, det skrikiga och det koketta.”
EML-Kritik 